och det lider mot jul...

(håll bloggen kort nu Emil - annars orkar folk inte läsa)

Tanken slog mig för flera år sedan, att kanske borde jag skriva en bok. Alla tänker nog den tanken någon gång. Och precis som för alla andra slår det mig att "vem fan skulle vilja läsa min bok"? - alla och ingen, antar jag. Det finns så många hinder.

- Det finns en improvisationslek där man ska säga raka motsatsen; svart/vit, blek/färglad, bra/dålig - men jag kommer inte på någon motsats till hinder. Därför stog jag fast, stilla, sakta tappandes tron på mina egna drömmar i ett myller av fantastiska idéer. Som cemeterad tills det att min syster sa att jag borde starta en blogg. Tada! Välkommen till Logsop (logsop kallas det som förr i tiden sopades upp från logens golv efter festligheter och sen kokades kaffe och bjöds på. Få märkte någon egentlig skillnad - somliga tyckte det va gott).



Så jag tänkter släppa vilddjuren i mitt inre fria och skriva som faller mig in.



Jag tänkte börja med mina tankar om relationer eftersom min tjej gjorde slut efter sju år och lämnade mig med en hög krossade framtidsdrömmar.
Därför måste jag också poängera att allt som kommer härefter är mina ord och tankar och har ingenting med henne att göra.



Fel, fel, fel blev det - efter sju år av "det ordnar sig" till "det gjorde det inte".

Varför inte det kan man undra? Vi gjorde alla fel listade i den berömda boken (finns inte att låna ´by the way´);



1. Vi bråkade inte

1. Vi tog oss inte tid att odla vår relation - vuxentid att romantisera

1. Vi tog det lugnt och lät det hända

1. Vi förstog varandra fullt ut - inga mysterier, inga överraskningar

1. Vi blev två ingredienser i en smet av innehållslöshet i väntan på the golden years



Hur har du det? - Visste du det här? Det kom som en överraskning för mig.
I min enfald trodde jag att man skulle göra allt så bekvämt som möjligt och sträva efter att vara den perfekta parnern. "Go soft" och sätt alltid dig själv och dina intressen sist, prioritera din partners vilja och välbehag - i tvåsamhet är det bästa att vara medgörlig och robotifiera mysfaktorerna. Rimligt, näh - men det blir perfekt då.

Visste du att om man gör allt perfekt blir det jättetråkigt. Jag gav upp religon i tonåren för att det va så jävla trist - strävan mot en perfekt värld?! Va ska vi då med himlen till?

Men visst är lokalernafina, budskapen vackra och tror man på det och gör som dom andra säger så kanske du kommer till ett bättre ställe när du dör. Himlen - en mjuk plats där allt är lagom till perfektion. Man mår varken bra eller dåligt, är varken trött eller pigg, man är varken hungrig eller mätt - man kan flyga fritt och är friad från alla omoraliska tankar och djuriska inpulser. Urtråkigt. Helvetet - raka motsatsen. Man har ont jämt - typ svininfluensa x7 +körtelfeber, magsår och analsprickor, det är alltid dåligt väder och så varmt att man nästan dör (du överlever, men bara nästan). Dessutom spelas finsk dansbansmusik på svajig vevgrammofon och ett ojämt antal nageltrång växer regelbundet i ditt ansikte. Och satan kommer aldrig och hälsar på...

Även om helvetet är rena skräcken för många skulle jag nog föredra det faktiskt - det vore som en ändlös splatterfilm där ingen vet hur det kommer att sluta - underhållande! Att ha det himmelskt vore som att vinna på lotto men inte ha någon att dela vinsten med.

- Så ur det perspektivet hade jag skapat mitt eget himmelrike.

Jag är reletivt smart, Godkänd på en skala mellan 1 - 62. På ett jordklot överfyllt av glada amatörer är jag en av de som tillhör toppskiktet. Allt handlar om perspektiv och jag föredrar att tänka "fyrdimesionellt", som Doc Brown sa i Tillbaka till framtiden III.

Fast i mina D-vitaminlösaste stunder (D-vitamin styr hur lyckliga vi är och skapas i människokroppen ur fett när UVB-strålar träffar huden) känns det som jag är en krossad snigel. Genom vetenskapliga kikare ser jag och vet att jag är en andel logiskt tänkande person + en andel grottman. När mitt logiska jag förklarar allt som hänt för grottmannen svarar han "Grrruhmph?" och blev inte klokare för det.

Så här kommer min Jerry Springer avslutning;
- har du någon som säger godnatt till dig ska du göra tillvaron intressant på ett lagom obehagligt sätt för den personen. Ingen gilllar typen i stickad kofta som ler jämt och vet bäst.

- Gå tillbaka i evolutionen. Släpp loss din inre primalodåga. För det är trots allt just grottmänniskan i oss som lett vår art fram till den punkt vi är vid nu - civilisationens höjdpunkt.
Nyfikenheten och förmågan att bli lite pissed off då och då. Jag tror att det i det närmaste är farligt att sätta sitt djur i bur. Vi behöver apa oss, ganska ofta.

- Det är bra att planera för framtiden, visst är det! Men på sätt och vis är det att skjuta upp allt som du borde gjort för länge sen tills dess att du inte har något val. Om du har någonting att säga så säg det när det är aktuellt - du kanske aldrig får chansen igen.

Det tog två dagar att plita ner det här, revidera osv. Jag är ganska petig av mig och vill gärna att det man skapat blir åtminstonde acceptabelt. Även om det bara är logsop.

Och utanför duggregnar det så marken är som en våt disktrasa. Dagarna blir mörkare och mörkare, det var längesen en bit blå himmel visade sig. Som en gammal trasmatta ligger dunklet över världen - min lekplats. Både fysiskt och psykiskt. Det är tur att jag har min lille grabb för annars vet jag inte vad jag hade gjort i det här läget.

- men för alla som också lider av årgångsdepressioner - ät D-vitamin! Ta ett tiotal AD-droppar i ett glas mjölk varje dag så ska du se att livet blir lite enklare. D-vitaminet reglerar lycklighetshormonerna. Så när solen kommer fram är det bara att kavla upp armarna, knäppa upp jackan och hitta en plats - 30 minuter räcker gott och väl.

Var det kort nog? En bra början inför det nya året - och en bra förskottsjulklapp hoppas jag - och det lider mot jul...