hovra
I min ungdom läste jag om en asiatisk munk som för nöjes skull (dom kunde ha kul eftersom dom inte ägde någonting) försökte tänka utanför ramarna på ett strukturerat sätt. Det va tusentals år sedan detta inträffade och jag har inte orkat leta bland alla miljarder av asiatiska filosofer för att finna hans namn. Det är oviktigt (men om någon frågar får du gärna ge mig äran :)
Han upptäckte att vi hela tiden pratar och tänker i lägen, fysiska platser och riktningar. Inte så konstigt och ganska praktiskt, men tanke på att alla förstår gravitation och har ett hum om geografiska lägen. Men munken ville göra tvärtom så han övade sig i att inte tänka i proportioner och lägen - upp, ner, litet, stort osv. Övning nummer ett gick ut på att tänka sig en liten låda. Lådan växer sig större och större - plötsligt står du inne i lådan. Lådan blir större och större och större. Helt oväntat hittar du på golvet i den enorma lådan en pytteliten likadan låda. Den växer också i samma rasande fart som den andra nu överdrivet stora lådan. När lådan i lådan är så stor att det är svårt att se vart lådan i lådan början och slutar uppenbarar sig ännu en liten likadan låda. Och så fortsätter det så länge man orkar. När man ledsnat på övning ett gör man övning två. Då krymper lådorna i oändlighet. Vad är syftet med övningen? Att lära sig större perspektiv och sudda ut gränserna i proportioner. Zooming kallar jag det för ibland - stör mig inte - jag zoomar...
Efter några år av intensiv anti-proportionsträning försökte sig munken på att kunna stänga av det inré formséendet. Att stänga av helt enkelt. Att med vilje kunna tänka ingenting - även om det finns ett ord för det. Ingenting. Förbi det här stadiet har inte jag kommit än eftersom det är fruktansvärt svårt!
- Man börjar med att tänka transparent. Du har en låda som vuxit sig så stor att den försvunnit. Det kommer inga ny lådor. I detta enorma ingenting finns ingenting. Det första som poppar upp är själklart en låda. Den tar man tag i och känner på, tittar på och hantera i sinnet - sen gör man så att den försvinner. När den försvunnit och ingenting nytt uppstår som bollar, händelser, minnen, clowner, infall av alla de slag inser man att den kosmiskt stora lådan du står i är belyst och väggarna har färg. Ta den stora lådan och gör så att den försvinner. Ta bort mörkret som följer och försök tänka "transparent". Hur länge lyckas man med det? En millisekund innan hjärnan utbrister "det här var ju inge svårt". Och så var man tillbaka på ruta ett. Idén är att koncentrera sig på ingentinget. Inte för att det är svårt eller att det inte är svårt. - För att ingen någonsin lyckats mer än ett par sekunder. Sen ör det alltid nyttigt att öva. Övning ger träning, haha!
Den stackars munken dog tydligen pladask och det spekulerades i om han faktiskt uppgick själsligt i sitt ingenting. Varför gjorde han dom här övningarna över huvud taget? Ingen vet säkert, men att lyckas befria sig själv från alla jobbiga tankar och störande hjärnbuller är ganska skönt. Jag har kommit en bit på vägen och vet att jag riskerar att ses som en fatal idiot för att jag ens försöker. Bryr jag mig eller tänker jag det transparent?
I min strävan att då och då öva mig lite på lådorna och tranparent-tänkandet har det uppkommit flera bra-att-ha förmågor. Till exempel händer det att jag stannar upp mitt på en gågata i stan och iaktar myllret av stressade människor. Jag ser dom som dom inte ser sig själva. Alla inbillade och pretantiösa måsten, krymper, krymper, krymper tills dom blir som ett stim av skrämda fiskar. Känns lyxigt att vara den enda i människostacken som inte deltar för omväxlings skull. WHAM säger det och man är tillbaka igen, fast uppfriskad. Ibland känns det som att jag med tankens kraft saktat ner tiden till "super-slow-mo" eftersom den också bara är ett sinne som går att kontrollera (även om det inte går att överföra på andra så får jag känslan av det, och det är gott kan jag säga).
- Dessutom behöver jag ingen Ipod eftersom jag numera kan ta fram en bra låt, eller flera i huvudet. Jag manar fram en gigantisk volymratt i en enorma låda. När jag vrider på den blir musiken rock-konserthög och jag kan lyssna på vad jag vill, när jag vill utan att avslöjas av några skavande lurar. Likaså filmsnuttar, händelser osv. Det blir inte alltid korrekt uppspelat, men fantasin motioneras och jag kan inte nog styrka hur viktigt det är.
Men bästa förmågan av allt är att jag inser min egen början och mitt slut - min plats i vår framtida historia (häng på nu). För hur många har inte tänkt - om jag kunde göra det där jag gjorde för längesen annorlunda skulle jag... Jag är ingen mästare på det här men då och då "saktar jag in tiden" och fantiserar fram vad jag kommer att säga om just det här om några år (jag är alltså efterklok innan något obehagligt händer). På så sätt minimerar jag klavertrampen och får chansen att göra zoom-övertramp "i lådorna" innan jag gör dom i verkliga livet.
Många kirurger, dirigenter och annat löst folk går igenom sina handlingar i tanken innan dom utför - repeterar. Jag brukar spela instrument i tanken - öva mig, interagera osv. I Star Trek (ja, jag är en ofrivillig nörd) har dom ett "holodeck "- ett rum där de testar olika miljöer eller bara drömmer sig bort med hjälp av hologram. Ett sån't rum har vi alla - eller ja, låda. I huvudet.
Men rankat 1:a på listan av fantastiska bieffekter av asiatmunkövningar är förmågan att hovra. Att i ett dilemma kunna se samband, omständigheter och verkningsgrad - att åka luftballong upp från och sen över krigsplatsen och se hur vi kom hit, vad vi gjort, möjligheterna vi missat, vad vi gjorde fel och hur vi skulle kunna göra för att lösa det på bästa sätt. Och "på bästa sätt" är många olika lådor i många olika lådor. Jag ser mig själv utifrån, allt händer samtidigt. Sen kommer alla förklaringar. Titta först, förklara sen - aldrig tvärtom.
Jag är ingen expert på människoartens genetiska och sociala mönster men ibland är faktiskt det bästa att bara agera - det finns inga lådor. Att se strukturen i samtliga oändiga loopar och linjer av odistinkta och diffust klara och sammanhängande och osammahängande händelsebrus - Se och lyssna på alla kanaler som någonsin har sänt samtidigt.
Nu ska vi slappna av. Koncentration. Ljuset i biosalongen släcks och ridån delas.
Tänk dig ett träd i skogen - att du va där just nu och bara tittade på det. Titta på bokstäverna i varje ord du läser - form, färg. Känn hjärtat slå osynkat med din andning - känn hur ögonen rör sig när du läser. Trädet smeks av vinden - du skulle kunna ta på det - surret ifrån datorn. (viska: två platser i samma låda).
Det är natt - stjärnklart - du står på ett berg och blickar ut över havet.
Ensam och känner hur en ljummen bris smeker ditt ansikte.
Horisonten är som en strimma mot det svarta vattnet.
Lycka till.
// Emil, zoomar ut
Han upptäckte att vi hela tiden pratar och tänker i lägen, fysiska platser och riktningar. Inte så konstigt och ganska praktiskt, men tanke på att alla förstår gravitation och har ett hum om geografiska lägen. Men munken ville göra tvärtom så han övade sig i att inte tänka i proportioner och lägen - upp, ner, litet, stort osv. Övning nummer ett gick ut på att tänka sig en liten låda. Lådan växer sig större och större - plötsligt står du inne i lådan. Lådan blir större och större och större. Helt oväntat hittar du på golvet i den enorma lådan en pytteliten likadan låda. Den växer också i samma rasande fart som den andra nu överdrivet stora lådan. När lådan i lådan är så stor att det är svårt att se vart lådan i lådan början och slutar uppenbarar sig ännu en liten likadan låda. Och så fortsätter det så länge man orkar. När man ledsnat på övning ett gör man övning två. Då krymper lådorna i oändlighet. Vad är syftet med övningen? Att lära sig större perspektiv och sudda ut gränserna i proportioner. Zooming kallar jag det för ibland - stör mig inte - jag zoomar...
Efter några år av intensiv anti-proportionsträning försökte sig munken på att kunna stänga av det inré formséendet. Att stänga av helt enkelt. Att med vilje kunna tänka ingenting - även om det finns ett ord för det. Ingenting. Förbi det här stadiet har inte jag kommit än eftersom det är fruktansvärt svårt!
- Man börjar med att tänka transparent. Du har en låda som vuxit sig så stor att den försvunnit. Det kommer inga ny lådor. I detta enorma ingenting finns ingenting. Det första som poppar upp är själklart en låda. Den tar man tag i och känner på, tittar på och hantera i sinnet - sen gör man så att den försvinner. När den försvunnit och ingenting nytt uppstår som bollar, händelser, minnen, clowner, infall av alla de slag inser man att den kosmiskt stora lådan du står i är belyst och väggarna har färg. Ta den stora lådan och gör så att den försvinner. Ta bort mörkret som följer och försök tänka "transparent". Hur länge lyckas man med det? En millisekund innan hjärnan utbrister "det här var ju inge svårt". Och så var man tillbaka på ruta ett. Idén är att koncentrera sig på ingentinget. Inte för att det är svårt eller att det inte är svårt. - För att ingen någonsin lyckats mer än ett par sekunder. Sen ör det alltid nyttigt att öva. Övning ger träning, haha!
Den stackars munken dog tydligen pladask och det spekulerades i om han faktiskt uppgick själsligt i sitt ingenting. Varför gjorde han dom här övningarna över huvud taget? Ingen vet säkert, men att lyckas befria sig själv från alla jobbiga tankar och störande hjärnbuller är ganska skönt. Jag har kommit en bit på vägen och vet att jag riskerar att ses som en fatal idiot för att jag ens försöker. Bryr jag mig eller tänker jag det transparent?
I min strävan att då och då öva mig lite på lådorna och tranparent-tänkandet har det uppkommit flera bra-att-ha förmågor. Till exempel händer det att jag stannar upp mitt på en gågata i stan och iaktar myllret av stressade människor. Jag ser dom som dom inte ser sig själva. Alla inbillade och pretantiösa måsten, krymper, krymper, krymper tills dom blir som ett stim av skrämda fiskar. Känns lyxigt att vara den enda i människostacken som inte deltar för omväxlings skull. WHAM säger det och man är tillbaka igen, fast uppfriskad. Ibland känns det som att jag med tankens kraft saktat ner tiden till "super-slow-mo" eftersom den också bara är ett sinne som går att kontrollera (även om det inte går att överföra på andra så får jag känslan av det, och det är gott kan jag säga).
- Dessutom behöver jag ingen Ipod eftersom jag numera kan ta fram en bra låt, eller flera i huvudet. Jag manar fram en gigantisk volymratt i en enorma låda. När jag vrider på den blir musiken rock-konserthög och jag kan lyssna på vad jag vill, när jag vill utan att avslöjas av några skavande lurar. Likaså filmsnuttar, händelser osv. Det blir inte alltid korrekt uppspelat, men fantasin motioneras och jag kan inte nog styrka hur viktigt det är.
Men bästa förmågan av allt är att jag inser min egen början och mitt slut - min plats i vår framtida historia (häng på nu). För hur många har inte tänkt - om jag kunde göra det där jag gjorde för längesen annorlunda skulle jag... Jag är ingen mästare på det här men då och då "saktar jag in tiden" och fantiserar fram vad jag kommer att säga om just det här om några år (jag är alltså efterklok innan något obehagligt händer). På så sätt minimerar jag klavertrampen och får chansen att göra zoom-övertramp "i lådorna" innan jag gör dom i verkliga livet.
Många kirurger, dirigenter och annat löst folk går igenom sina handlingar i tanken innan dom utför - repeterar. Jag brukar spela instrument i tanken - öva mig, interagera osv. I Star Trek (ja, jag är en ofrivillig nörd) har dom ett "holodeck "- ett rum där de testar olika miljöer eller bara drömmer sig bort med hjälp av hologram. Ett sån't rum har vi alla - eller ja, låda. I huvudet.
Men rankat 1:a på listan av fantastiska bieffekter av asiatmunkövningar är förmågan att hovra. Att i ett dilemma kunna se samband, omständigheter och verkningsgrad - att åka luftballong upp från och sen över krigsplatsen och se hur vi kom hit, vad vi gjort, möjligheterna vi missat, vad vi gjorde fel och hur vi skulle kunna göra för att lösa det på bästa sätt. Och "på bästa sätt" är många olika lådor i många olika lådor. Jag ser mig själv utifrån, allt händer samtidigt. Sen kommer alla förklaringar. Titta först, förklara sen - aldrig tvärtom.
Jag är ingen expert på människoartens genetiska och sociala mönster men ibland är faktiskt det bästa att bara agera - det finns inga lådor. Att se strukturen i samtliga oändiga loopar och linjer av odistinkta och diffust klara och sammanhängande och osammahängande händelsebrus - Se och lyssna på alla kanaler som någonsin har sänt samtidigt.
Nu ska vi slappna av. Koncentration. Ljuset i biosalongen släcks och ridån delas.
Tänk dig ett träd i skogen - att du va där just nu och bara tittade på det. Titta på bokstäverna i varje ord du läser - form, färg. Känn hjärtat slå osynkat med din andning - känn hur ögonen rör sig när du läser. Trädet smeks av vinden - du skulle kunna ta på det - surret ifrån datorn. (viska: två platser i samma låda).
Det är natt - stjärnklart - du står på ett berg och blickar ut över havet.
Ensam och känner hur en ljummen bris smeker ditt ansikte.
Horisonten är som en strimma mot det svarta vattnet.
Lycka till.
// Emil, zoomar ut
Kommentarer
Skicka en kommentar