Brand new whiskey
En av världens bästa låtar, och en av världens bästa texter.
"Brand New Whiskey" Brooks & Dunn
(Gary Stewart/Mary Lou Stewart)
Yeah they oughta make a brand new whiskey
And give it a woman's name
A man needs something to hold onto
When a goodbye hits him like a hurricane
Make it sweet, as sweet as her lips
Something special like champagne
Yeah they oughta make a brand new whiskey
And give it a woman's name
Leaving's the reason I'm drinking
Oh I've never felt so alone
Night and day I stay stoned
Hoping to forget she's gone
I never thought she'd do me so dirty
Together forever she promised me
She took her promise and left a memory
The day the woman walked out on me
Yeah they oughta make a brand new whiskey
And give it a woman's name
A man needs something to hold onto
When a goodbye hits him like a hurricane
Make it sweet, as sweet as her lips
Something special like champagne
Yeah they oughta make a brand new whiskey
And give it a woman's name
Yeah they oughta make a brand new whiskey
And give it a woman's name
A man needs something to hold onto
When a goodbye hits him like a hurricane
Make it sweet, as sweet as her lips
Something special like champagne
Yeah they oughta make a brand new whiskey
And give it a woman's name
Yeah they oughta make a brand new whiskey
And give it a woman's name
--
- (personlig notering)
- det som va fint och vackert kanske är genomruttet och tron på kärleken är infekterad för en lång tid framöver.
Jag konstaterar att varje relation jag haft en brusten relation - där jag först blev lämnad först när jag var fem, och sen har varenda kvinna i mitt liv lämnat mig känns det som. Sen frågar jag mig om det är mig det är fel på? Är jag verkligen så lätt att överge och kanske ännu lättare att komma över? - eller faller jag för fel tjejer? Det räcker tydligen inte med att man ska vara den perfekta mannen - att göra allt och viljan att göra mer räcker ju bevisligen inte till.
En kompis sa att att det ligger i den västerländska kvinnokulturen att avtrubba en spännande man, få honom duglig att ta hand om ett eller flera barn för att efter en tid inse att de gjort ett så bra jobb att själva är överflödiga. Ett otroligt vanligt scenario har jag fått erfara efter att ha pratat med många lämnade män - inte minst min egen far... Nu är jag i samma sits, lämnad och känslan av att vara kastad som en "used husbands" är mer än någon karl är ämnad att klara. Är det inte killar som ska beté sig såhär? -undrar vi "cast aways" medan vi tröstar gråtande barn som längtar efter familjetryggheten - "när kommer mamma hem?" - "var är min mamma?" - "är mamma på jobbet?" Och vi förmår oss inte att mana styrka att bli förbannade - för det sista vi vill är att visa oss svaga - eller lämna bort barnen om så bara för en dag till kvinnan som påminner om henne, vars plats gapar tom vid middagsbordet, hon som brukade ligga tätt intill på natten, hon som fick dig att känna dig som en vinnare- den man fortfarande kallar sitt livs största kärlek.
Känslan av övergivenhet är som ett dödsbud - hon har upphört att existera. Insikten får hjärtat att tvärnita. En änkeman... sorg och gråt. Från och med nu vandrar du själv med ett förkolnat hjärta genom en regnig natt som känns oändlig. Ingen kan hjälpa dig mer än att tillfälligt lätta på sorgemanteln. 50% av människan är som kirugiskt avlägsnad utan bedövning.
Naken i mörker.
Efter det kommer mardrömmarna och demonerna. Drömmarna där vi gick hand i hand genom höstlöven, värmde våra rynkiga händer på kaffekopparna, såg in i varandras åldrade ögon och fann vår kärlek vid liv förblir drömmar och bleknar. Samtalen där vi pratar om vad våra barnbarn gör, "minns du när barnen gifte sig och vi stog som två tolta och lyckliga fånar och skålade", skolavslutningarna när lillen sprang till oss och vi gick hem och påbörjade sommarloven tillsammans, dom dåliga dagarna när vi kom hem och tog hand om varandra, när barnen flyttade ut och vi grät och önskade att inte tiden gått så fort. När vi är så gamla att dom andra vithåriga spektaklen skrattar åt oss när vi håller varandra i handen och pussas som nyförälskade tonåringar. Borta.
Du fattas mig. Vi lovade varandra varandra, du bröt ditt löfte och lämnade mig i spillror.
I bästa fall hittar jag en ny som utan att veta om det livar upp mig och med bara sin själv får mitt hjärta att slå starkare än någonsin. Hellre förr än senare - så att mitt mörkaste kapitl blir kort med ett happy end. Men nu känns det mer hämndlystet än glädjande.
Dom bra åren i komplett serie stoltserar som troféer och medaljer på pidestalen i det starkaste av guldskimrande soljus. Obevekligt och alltjämt eviga. Håller på att packa mina bästa år i en låda med texten "ofullständig samling".
Hyllan gapar tom - funderar på vad fan jag ska börja samla på istället. Kommer bilderna på min son att stå på den här hyllan, kommer jag att vara med på bilderna eller finns han som storebror bland flera glada syskon i en lycklig familj? Kommer jag att vara lycklig? Får jag vara det och känna mig trygg i att jag inte blir lämnad igen?
- jag hoppas det.
Till sist tänker jag på ett samtal min farfar och jag hade innan han dog.
Vi pratade om släktingar och folk han mindes och hur underligt det ter sig att man efter sin död blir ihågkommen som sina mest framträdande adjektiv.
När jag är post-maskmat flera gånger om hoppas jag att mina ättlingar säger: "Gammelmorfars farfar tok-Emil va en glad skit, snackade jämt och hade massor av galna idéer, spelade en massa instrument och sjöng. Lyckligare idiot har nog aldrig funnits."
/godnatt och grattis min älskade
"Brand New Whiskey" Brooks & Dunn
(Gary Stewart/Mary Lou Stewart)
Yeah they oughta make a brand new whiskey
And give it a woman's name
A man needs something to hold onto
When a goodbye hits him like a hurricane
Make it sweet, as sweet as her lips
Something special like champagne
Yeah they oughta make a brand new whiskey
And give it a woman's name
Leaving's the reason I'm drinking
Oh I've never felt so alone
Night and day I stay stoned
Hoping to forget she's gone
I never thought she'd do me so dirty
Together forever she promised me
She took her promise and left a memory
The day the woman walked out on me
Yeah they oughta make a brand new whiskey
And give it a woman's name
A man needs something to hold onto
When a goodbye hits him like a hurricane
Make it sweet, as sweet as her lips
Something special like champagne
Yeah they oughta make a brand new whiskey
And give it a woman's name
Yeah they oughta make a brand new whiskey
And give it a woman's name
A man needs something to hold onto
When a goodbye hits him like a hurricane
Make it sweet, as sweet as her lips
Something special like champagne
Yeah they oughta make a brand new whiskey
And give it a woman's name
Yeah they oughta make a brand new whiskey
And give it a woman's name
--
- (personlig notering)
- det som va fint och vackert kanske är genomruttet och tron på kärleken är infekterad för en lång tid framöver.
Jag konstaterar att varje relation jag haft en brusten relation - där jag först blev lämnad först när jag var fem, och sen har varenda kvinna i mitt liv lämnat mig känns det som. Sen frågar jag mig om det är mig det är fel på? Är jag verkligen så lätt att överge och kanske ännu lättare att komma över? - eller faller jag för fel tjejer? Det räcker tydligen inte med att man ska vara den perfekta mannen - att göra allt och viljan att göra mer räcker ju bevisligen inte till.
En kompis sa att att det ligger i den västerländska kvinnokulturen att avtrubba en spännande man, få honom duglig att ta hand om ett eller flera barn för att efter en tid inse att de gjort ett så bra jobb att själva är överflödiga. Ett otroligt vanligt scenario har jag fått erfara efter att ha pratat med många lämnade män - inte minst min egen far... Nu är jag i samma sits, lämnad och känslan av att vara kastad som en "used husbands" är mer än någon karl är ämnad att klara. Är det inte killar som ska beté sig såhär? -undrar vi "cast aways" medan vi tröstar gråtande barn som längtar efter familjetryggheten - "när kommer mamma hem?" - "var är min mamma?" - "är mamma på jobbet?" Och vi förmår oss inte att mana styrka att bli förbannade - för det sista vi vill är att visa oss svaga - eller lämna bort barnen om så bara för en dag till kvinnan som påminner om henne, vars plats gapar tom vid middagsbordet, hon som brukade ligga tätt intill på natten, hon som fick dig att känna dig som en vinnare- den man fortfarande kallar sitt livs största kärlek.
Känslan av övergivenhet är som ett dödsbud - hon har upphört att existera. Insikten får hjärtat att tvärnita. En änkeman... sorg och gråt. Från och med nu vandrar du själv med ett förkolnat hjärta genom en regnig natt som känns oändlig. Ingen kan hjälpa dig mer än att tillfälligt lätta på sorgemanteln. 50% av människan är som kirugiskt avlägsnad utan bedövning.
Naken i mörker.
Efter det kommer mardrömmarna och demonerna. Drömmarna där vi gick hand i hand genom höstlöven, värmde våra rynkiga händer på kaffekopparna, såg in i varandras åldrade ögon och fann vår kärlek vid liv förblir drömmar och bleknar. Samtalen där vi pratar om vad våra barnbarn gör, "minns du när barnen gifte sig och vi stog som två tolta och lyckliga fånar och skålade", skolavslutningarna när lillen sprang till oss och vi gick hem och påbörjade sommarloven tillsammans, dom dåliga dagarna när vi kom hem och tog hand om varandra, när barnen flyttade ut och vi grät och önskade att inte tiden gått så fort. När vi är så gamla att dom andra vithåriga spektaklen skrattar åt oss när vi håller varandra i handen och pussas som nyförälskade tonåringar. Borta.
Du fattas mig. Vi lovade varandra varandra, du bröt ditt löfte och lämnade mig i spillror.
I bästa fall hittar jag en ny som utan att veta om det livar upp mig och med bara sin själv får mitt hjärta att slå starkare än någonsin. Hellre förr än senare - så att mitt mörkaste kapitl blir kort med ett happy end. Men nu känns det mer hämndlystet än glädjande.
Dom bra åren i komplett serie stoltserar som troféer och medaljer på pidestalen i det starkaste av guldskimrande soljus. Obevekligt och alltjämt eviga. Håller på att packa mina bästa år i en låda med texten "ofullständig samling".
Hyllan gapar tom - funderar på vad fan jag ska börja samla på istället. Kommer bilderna på min son att stå på den här hyllan, kommer jag att vara med på bilderna eller finns han som storebror bland flera glada syskon i en lycklig familj? Kommer jag att vara lycklig? Får jag vara det och känna mig trygg i att jag inte blir lämnad igen?
- jag hoppas det.
Till sist tänker jag på ett samtal min farfar och jag hade innan han dog.
Vi pratade om släktingar och folk han mindes och hur underligt det ter sig att man efter sin död blir ihågkommen som sina mest framträdande adjektiv.
När jag är post-maskmat flera gånger om hoppas jag att mina ättlingar säger: "Gammelmorfars farfar tok-Emil va en glad skit, snackade jämt och hade massor av galna idéer, spelade en massa instrument och sjöng. Lyckligare idiot har nog aldrig funnits."
/godnatt och grattis min älskade
Kommentarer
Skicka en kommentar