Min poesi finns det inget poes i
Den snö som moderligt isolerat marken förångas och blottar fjolårets kadaver Tinande död grönska som frodades långt in på hösten sveptes bort Nya lov om frod gror ur dess tragiska öde Soluppgångar fräter bort nattens nekroser och blottar vätande sår Stammarnas bark är kall och hård mot min kind trots trösten de ger Solens strålar manar ånga ur myllan men i mig ligger snön ännu djup Det ska vara så, annars vore det annorlunda övertalar jag mig skogspromenerandes Om jag vill ha smältvatten måste jag låta mig genomborras av ljuset Ingen kärlek är den andra sommaren lik --- Jag förfasas av verkligenheten. Det här är den framtid jag skapat - men inte den jag ville ha. Hur tar jag mig härifrån till en ny framtid? Det sägs att det finns människor där ute som längtar efter en som mig. Jag är duglig även om jag har fruktansvärt och misstag i bagaget. Ångest är att överleva det förflutna som komma skall. Jag önskar att jag kunde ha allt det jag har och vet och fick börja om någon annanstans utan