Min poesi finns det inget poes i
Den snö som moderligt isolerat marken förångas och blottar fjolårets kadaver
Tinande död grönska som frodades långt in på hösten sveptes bort
Nya lov om frod gror ur dess tragiska öde
Soluppgångar fräter bort nattens nekroser och blottar vätande sår
Stammarnas bark är kall och hård mot min kind trots trösten de ger
Solens strålar manar ånga ur myllan men i mig ligger snön ännu djup
Det ska vara så, annars vore det annorlunda övertalar jag mig skogspromenerandes
Om jag vill ha smältvatten måste jag låta mig genomborras av ljuset
Ingen kärlek är den andra sommaren lik
---
Jag förfasas av verkligenheten. Det här är den framtid jag skapat - men inte den jag ville ha.
Hur tar jag mig härifrån till en ny framtid? Det sägs att det finns människor där ute som längtar efter en som mig. Jag är duglig även om jag har fruktansvärt och misstag i bagaget.
Ångest är att överleva det förflutna som komma skall.
Jag önskar att jag kunde ha allt det jag har och vet och fick börja om någon annanstans utan att förändra någonting fast att allt var helt nytt och jag inte mindes någonting.
Jag önskar att allt är precis som det är nu och att jag får kraften att förändra framtiden genom att bara tänka på den.
Egentligen är jag rätt glad att jag fått lyssna ända till konsertens slut.
Mitt liv har varit som en trist film. Om den slutade nu skulle det kanske vara den sämsta jag någonsin sett. Därför hoppas jag att det här är det tråkiga mittenpartiet och att allt vänder, blir spännande action och oförutsägbara fantastiskt bra ihopknepade vändningar och ett brakslut utan dess like där eftertexterna kröns med skrattsalvor till klipp från framtiden och man önskar att filmen inte tog slut och inte kan sluta tänka på den. Att melankolin klipptes bort och ersattes av musikalnummer som går till historien. Jag vill vara den där som alla pratar lyriskt om och hur fantastiskt mitt liv är - framgångsrikt och knökfullt med solskenshistorier.
Ömkandet upphör från och med nu.
Tack sp mycket.
Tinande död grönska som frodades långt in på hösten sveptes bort
Nya lov om frod gror ur dess tragiska öde
Soluppgångar fräter bort nattens nekroser och blottar vätande sår
Stammarnas bark är kall och hård mot min kind trots trösten de ger
Solens strålar manar ånga ur myllan men i mig ligger snön ännu djup
Det ska vara så, annars vore det annorlunda övertalar jag mig skogspromenerandes
Om jag vill ha smältvatten måste jag låta mig genomborras av ljuset
Ingen kärlek är den andra sommaren lik
---
Jag förfasas av verkligenheten. Det här är den framtid jag skapat - men inte den jag ville ha.
Hur tar jag mig härifrån till en ny framtid? Det sägs att det finns människor där ute som längtar efter en som mig. Jag är duglig även om jag har fruktansvärt och misstag i bagaget.
Ångest är att överleva det förflutna som komma skall.
Jag önskar att jag kunde ha allt det jag har och vet och fick börja om någon annanstans utan att förändra någonting fast att allt var helt nytt och jag inte mindes någonting.
Jag önskar att allt är precis som det är nu och att jag får kraften att förändra framtiden genom att bara tänka på den.
Egentligen är jag rätt glad att jag fått lyssna ända till konsertens slut.
Mitt liv har varit som en trist film. Om den slutade nu skulle det kanske vara den sämsta jag någonsin sett. Därför hoppas jag att det här är det tråkiga mittenpartiet och att allt vänder, blir spännande action och oförutsägbara fantastiskt bra ihopknepade vändningar och ett brakslut utan dess like där eftertexterna kröns med skrattsalvor till klipp från framtiden och man önskar att filmen inte tog slut och inte kan sluta tänka på den. Att melankolin klipptes bort och ersattes av musikalnummer som går till historien. Jag vill vara den där som alla pratar lyriskt om och hur fantastiskt mitt liv är - framgångsrikt och knökfullt med solskenshistorier.
Ömkandet upphör från och med nu.
Tack sp mycket.
Kommentarer
Skicka en kommentar